Eftersom Molly fortfarande är för liten för att lämnas ensam hemma med resten av vovvarna fortsätter jag hitta mina fotomotiv på tomten. Det är ju inte särskilt svårt, bara att sätta på makrooptiken och stoppa kameran i en buske. Och se... så här blir resultatet.

Lilla Molly anpassar sig fint. Hon är numera helt accepterad som en medlem i flocken och det busas friskt både ute och inne. Snön gör succé, samtliga tjejer tycker om att tumla runt i den. Mängden som kom härom kvällen var precis lagom mycket för att de skulle ha glädje av den.

Vi är inte klara med husbilslivet för den här säsong riktigt ännu utan bestämde oss för att åka till Trosa och gå på deras julmarknad denna första advent. Och tänk att vi vaknade upp på söndagen och såg att det snöat lite under natten. Det blåste dock rätt kraftigt så det var inte sådär jättebehagligt ute. Jag var ute med kameran under lördagen och fångade lite fina vyer. Sen var ju tvungen att ta med kameran när vi gick till marknaden, det är minsann inte alltid som man går utmed Trosa Å och ser snön ligga på både backen och båtar...

Det är nu man skulle vilja trycka på stoppknappen, få tiden att stå stilla. Visst är det lite jobbigt med valpar så tillvida att man måste springa ut med dem stup i kvarten, man måste passa på sina tofflor och skor, man får se upp med hemmets alla sladdar. Men jag skulle inte vilja vara utan denna valptid, den är ju bara sååå mysig. Lilla Molly är idag 3 månader gammal, och hon väger 1,3 kg. Hon kanske inte är den 'snyggaste' chihuahuan med sina lite för långa ben och sitt underbett, men hon har ett psyke utan dess like, och i min värld är det långt mycket viktigare än utseendet.
Jag förstår nu i efterhand att det kanske inte var så lätt att ta plats i flocken där tre unghundar härjar, men Molly fixade det galant. Nellie som undrade vad fasen husse och matte släpat in för något muttrade och blängde på Molly var gång hon kom i närheten. Men Molly gav sig inte, och tillslut förstod Nellie att detta ju var något att kunna busa och leka med. Mollys sätt att finna trygghet i sig själv kommer säkerligen från föräldradjuren, men givetvis också från uppfödarna. Stort tack till dig, Emma och dina föräldrar för denna underbara lilla tjeja.

Det blev vinter hux flux och egentligen ville jag ut och fota vinterlandskap. Men med lilla Molly i huset så får man tänka om. Det är inte vettigt att lämna en valp ensam hemma med tre glada unghundar, så det blev till att hitta motiven på tomten istället. På med makrot och in i buskarna... Jag fick en del fina bilder... :-)

Låt mig presentera lilla Molly. Hon är en 10 veckors liten chihuahuavalp som stal en bit av mitt hjärta häromdagen. Hon fick följa med hem och därmed är fyrklövern komplett. Jag vet inte vad det är med mig och chihuahuor, men denna hundras är så bedårande på många sätt, så tilltalande. Visst den är liten, och den är skällig, och den fryser så fort man nämner ordet temperatur... men ändå... så ofattbart härlig. Alla våra fyra vovvar har chihuahua i sig. På Wilma ser man det knappt, och hon är väl den som sticker ut. Men det är en go hund det också. Hon var den som intresserade sig mest för Molly när vi kom hem. De andra två, Maja och Nellie, var lite misstänksamma mot denna nya inkräktare. Men det tog bara ett par dagar sen var Molly accepterad och en ny kul vän att busa med.
Molly väger idag 1.1 kg och därmed brädar hon både Nellie och Maja som vid samma ålder inte hade kommit över kilot.
Visst är hon bedårande!?

När vi inte vet vart vi vill åka med husbilen styr vi alltid mot Trosa. Denna idyll några mil söder om Stockholm besöker vi minst ett par gånger varje husbilssäsong. Ställplatsen är riktigt mysig, promenadstråken är många, och vill man finns där gott om fina matställen. Åsså bjuder staden på unika fotomöjligheter. Den här gången valde jag att kliva upp på morgonen, det finns just inget bättre ljus än gryningsljuset...

Tänk va vackert ett grässtrå med sin daggdroppe kan vara!

Så här års dyker jag gärna in i ljungen för att försöka föreviga denna ganska svårfotade blomma. För att lyckas någorlunda hade jag inget annat val än att lägga mig platt på marken. När man ligger där tycker man att man känner skogens alla myror kilandes innanför kläderna, man börjar också fundera på om hundägaren har varit duktig att plocka upp efter sin hund... Men... vad gör man inte för att fånga den perfekta bilden?

Lyckades jag? Nä, min bästa bild har jag ännu inte tagit... :-)

Jag är särskilt förtjust i bilder med lång exponering. Dessa är egentligen inte svåra att ta, men det är lite tålamodsprövande att ägna sig åt detta. Ibland kan en exponering ta 5 minuter innan det är klart, vilket är rätt lång tid att stå och vänta på en enda bild. Fördelen är att man inte trycker hej vilt på avtryckarknappen, utan istället verkligen tänker igenom sin komposition. Följaktligen har man heller inte tonvis med bilder att gå igenom efter en sådan fotosession. Åsså blir det snyggt, åtminstone tycker jag det.

I helgen som var var vi i Nävekvarn, det ligger alldeles vid inloppet av Bråviken. En fin liten ort med många fina fotomöjligheter.